Sista samtalet före försoningen

Konflikten mellan Nasser och hans bror Fadi fortsatte i två hela år. Det började med en oenighet om ett litet arv, sedan växte det genom ord, och blev sedan en tystnad som sårade modern varje gång hon samlade sina söner vid ett bord och fann en tom stol.

Var och en av dem trodde att han hade rätt. Och var och en väntade på att den andre skulle be om ursäkt först. Med tiden mindes de inte längre början av konflikten tydligt, men de höll fast vid sin smärta som om den var ett bevis på värdighet.

En kall natt ringde Nassers telefon. Det var Fadis nummer. Han tvekade länge innan han svarade. Hans brors röst kom trött: "Mamma är på sjukhuset." Nasser frågade inte om något annat. Han tog på sig kläderna och gick ut.

I den vita korridoren stod bröderna nära varandra för första gången på två år. De skakade inte hand. De väntade bara på läkarens besked. Mamman mådde bra, det var en enkel kris som hade gått över. Men när hon öppnade ögonen och såg dem tillsammans, grät hon.

Hon sa: "Jag vill inte dö och se en mur mellan er."

Nasser och Fadi gick ut i korridoren. Fadi sa: "Vi har tröttnat, Nasser." Nasser svarade efter en tystnad: "Och vi har tröttnat mamma med oss."

Ursäkten var inte lång. De talade inte om detaljerna, inte heller om vem som hade fel mest. Nasser sa: "Jag är ledsen för varje ord som sårade dig." Och Fadi svarade: "Och jag är ledsen för varje dag som jag lät skilja oss åt."

Nästa morgon gick de in i moderns rum bärande frukost tillsammans. Hon log och sa: "Så här blir huset ett hem igen." Och bröderna förstod att vissa förluster inte är värda att förlora dem som finns kvar för oss.