Varje torsdag lög jag för honom – Del 7: Efter sängen

Hala satt på golvet, ryggen mot dörrkarmen till sovrummet, dörren stängd så hårt som om den skyddade henne från omvärlden. Telefonen i hennes hand lyste upp hennes ansikte med ett kallt, vitt sken, och meddelandet från Karim fylldes skärmen. Det var inte bara ett vanligt meddelande; det var ett dokument, eller kanske en bekännelse, skriven i en digital handstil som inte visade nåd.

Karim började skriva, och hans ord flöt snabbt, som om han väntat på denna stund i månader, sedan den natten i den gamla lägenheten som ingen vågat berätta i sin helhet.

"Hala," inledde han i meddelandet, "du tror att det som hände bara var en svaghet, eller att Rana var 'krossad' som Samer sa till dig. Men sanningen är mycket hårdare än så. Rana var inte krossad. Hon var helt ren. Hon var medveten om allt och kontrollerade varje steg."

Hala läste orden, och hennes hjärta började slå snabbare, inte av rädsla, utan av en fruktansvärd insikt. Hon läste detaljerade beskrivningar av den gamla lägenhetens natt, detaljer som varken Samer eller hon själv hade sett. Karim skrev hur han avslutade Ranas sömn, inte med tårar eller skrik, utan med en lugn och tydlig blick. Hur hon hade väntat på honom, och hur hon visste att Samer skulle komma senare, och att Karim skulle komma före honom.

"Jag visste inte att Rana planerade," skrev Karim, "men när jag gick in i rummet fann jag Rana sittande på sängkanten, klädd i en svart klänning, tittande på mig med ett kallt leende. Hon grät inte. Hon bad inte om hjälp. Hon sa: 'Karim, Samer tror att jag behöver lugn, men jag behöver hämnd. Och du, du är verktyget.'"

Hala stannade en stund från att läsa, tog ett djupt andetag. Orden trängde sig in i hennes bröst. Det var inte bara ett slumpmässigt svek; det var en medveten plan. Rana, hennes syster, hade använt Cream som ett medel för att hämnas på Samer, och Cream, hennes gamla kollega, hade varit med i denna plan.

"Varför?" skrev Hala i chatten, men innan Cream hann svara, fortsatte han att skriva.

"Because Samer," skrev Cream, "trodde att han kontrollerade alla. Han trodde att han kunde ligga med Rana, sedan gå tillbaka till Hala, och sedan rättfärdiga allt. Men Rana visste. Hon visste att Samer svek henne, och hon visste att Cream svek henne. Och hon ville att alla skulle känna samma smärta som hon hade känt."

Hala kände en djup chock. Hon var inte den enda offret; hon var en del av spelet. Samer, Rana och Karim spelade alla roller i en pjäs där hon var huvudpersonen, men det var de som höll trådarna.

"Jag visste inte att Rana planerade," skrev Karim, "men när jag såg henne insåg jag att allt var en del av en plan. Hon visste att Samer skulle komma, att Karim skulle komma, och att Hala skulle upptäcka allt. Hon ville få alla att känna skuld, förräderi och sönderbrutenhet."

Hala läste brevet, och hennes ögon var fyllda av tårar, men tårarna kom inte av sorg, utan av vrede. Hon var arg på sig själv, på Samer, på Rana och på Karim. Hon var arg på alla som var en del av detta spel.

«Jag kommer inte tillbaka», skrev Hala i chatten, «jag kommer inte tillbaka till någon av er. Jag kommer inte tillbaka till Samer, inte till Rana, inte till Karim. Jag börjar om, men ni kommer inte att vara en del av det.»

Innan Karim hann läsa svaret, vibrerade hennes telefon igen. Den här gången var meddelandet från Samer. «Hala, snälla, kom tillbaka. Vi måste prata. Vi måste lösa allt.»

Hala tittade på meddelandet, sedan på Karims. Hon läste orden och hörde röster i sitt huvud. Hon hörde Samers röst säga: «Jag älskar dig», Ranas röst säga: «Jag hatar dig» och Karims röst säga: «Jag vill ha dig.»

Då stängde Hala samtalet, lyfte sin telefon och öppnade fönstret. Den kalla luften strömmade in i rummet och lugnade ner vredens hetta i hennes bröst. Hon läste Samers meddelande, skrev sedan ett enda svar: "Jag återvänder inte. Jag börjar om, men du kommer inte vara en del av det."

Hon stängde telefonen och lade den på golvet. Sedan tittade hon på dörren, sedan på fönstret. Hon bestämde sig för att inte förlåta, inte återvända. Hon bestämde sig för att börja om, men utan någon av dem.

Då hörde hon en röst utifrån. En bil, sedan ljudet av en dörr som öppnades. Det var Rana. Rana stod på balkongen och tittade på henne med ett kallt leende. Rana log, som om hon visste att Hala skulle upptäcka allt.

"Du vet nu", sa Rana. "Du vet att allt var en plan. Att allt var ett spel."

Hala tittade på henne och svarade: "Du var inte sönder. Du spelade."

"Ja," sa Rana, "jag lekte. Och jag lekte med dig, med Samer, med Karim. Jag lekte med alla."

Hala tittade på henne och sa sedan: "Du lekte inte. Du lekte med mig."

"Ja," sa Rana, "jag lekte med dig. Jag lekte med dig för att du var den enda offret som inte visste."

Sedan gick Rana in i rummet och tittade på Hala. Att allt var en lek.

Sedan lämnade Rana rummet och stängde dörren bakom sig. Rana log, som om hon visste att Hala skulle upptäcka allt.

Hala tittade på dörren, sedan på fönstret. "Jag börjar om, men du kommer inte att vara en del av det."